Efter att ännu en gång deltagit på Nordiska motståndsrörelsens Organisationsdagar och ännu en gång kommit hem med stärkt förtroende för organisationens ledning, mina kämpande kamrater och mitt eget självförtroende, så kan jag konstatera att valet jag gjorde för fem år sedan var det rätta – att ansluta mig till den kämpande skaran.

Vad var det då som fick mig att känna så här efter den gångna helgen? Att få sova på ett hårt golv på ett alltför tunt liggunderlag, vilket gav mig mer värk än smällarna från mina kamrater under boxningen eller de snarkande kamrater intill som förstörde en välbehövlig sömn?

Vår ledares inspirerande tal på lördagskvällen efter en lång och hård dag, de lärorika workshopsen eller den goda stämningen som infann sig så fort jag steg in genom dörrarna på lördagsmorgonen?

Ja, ovan bidrog såklart till mitt samlade intryck från helgen. Men låt mig ta det från början.

Uppstigning 04:00 för att snabbt rafsa ihop den packning som skulle med, ringa för att kontrollera att mina reskamrater var vakna i arla gryning, vilket den som bor längst bort från vår samlingsplats såklart inte var, utan väcktes av mitt ihärdiga ringande. Min första tanke var, ”men, dra åt helvete du får ta dig dit på egen hand”. Efter att bryskt ha klargjort detta för min kamrat och slängt på luren, så insåg jag dock att han inte kommer att komma förrän hela arrangemanget är över, då stackarn har blivit pålurad en elbil som såklart måste laddas ett par gånger under många timmars tid.

Så jag fick krypa till korset och ringa upp honom igen, ge honom en deadline för avfärd. Turligt nog hann han fram med några minuters marginal. Efter en snabb omlastning var vi nu ett gäng kamrater som var tvungna att bryta alla hastighetsbegränsningar för att hinna fram i tid. Och fram hann vi med fem minuters marginal för att hinna inta den framdukade frukosten. Efter att ha slängt i oss frukost och hunnit hälsa på kamrater från hela Sverige, samt några från Norge och Danmark, så drog arrangemanget igång på utsatt tid.

Här snabbspolar jag förbi inledning och några föreläsningar, då de redan har skrivits om i en annan artikel från dagen och hoppar rakt in i de workshops som jag själv deltog på.

Den första var försvar med fanstång. Det lärdes ut flera olika avvärjningstekniker för att oskadliggöra en angripande antagonist.

Efter att ha fått nöta in grunderna fick några kamrater agera angripare medan övriga intog försvar mot dessa. Därpå gick vi över till att träna försvarsställning med sköldar och fanstänger. Under denna sekvens, när sköldarna slog hårt mot varandra och stötar med fanstängerna taktfast dunkade i det andra lagets sköldar var det flera av deltagarna som ådrog sig blodvite, skrapmärken och bulor.

Jag fortsatte dagen med att välja ytterligare en workshop med fokus på träning, grunder i boxning och sparkar. Här började vi med att gå igenom enkla slagkombinationer som vi utförde i luften innan vi gick över till att slå mot mitsar. När vi slagit oss tillräckligt trötta i armarna gick vi över till sparkar. Detta var ett mycket lärorikt pass då jag annars är en glad amatör när det gäller självförsvar.

När alla workshops var avklarade togs en paus under tiden som arrangörerna ställde om lokalen för den stundande boxningsturneringen, inte bara dagens, utan hela helgens höjdpunkt i mina ögon.

Årets upplaga var en vidareutvecklad variant av den boxningsturnering som hölls för första gången på förra Organisationsdagarna. Det var nu en bättre uppstyrd turnering, med bättre ring och med runt 50 stycken deltagare mot förra gångens 16 stycken. Även förra gången var det uppdelat i en lätt- och en tungviktsgrupp, men till skillnad från då följde denna uppdelning hela turneringen och det stod således två slutliga vinnare istället för en.

Gränsen för klassuppdelningen drogs vid 85kg och jag själv hamnade således i lättviktsgruppen. I min första match fick jag möta en organisationskamrat jag inte fått tillfälle att lära känna sedan tidigare, och vad är ett bättre sätt att lära känna någon än att slå varandra så hårt man kan på kropp och huvud.

Jag var lite nervös innan matchen, men det släppte snabbt vid första slaget vilket träffade min motståndare i magen och därefter var det bara att puckla på varandra så gott vi kunde. Jag lyckades få in några välriktade slag och fick ett övertag i de närkamper som uppstod. Tack vare detta stod jag i slutändan som segrare i min första match. Innan det var dags för min andra, fick jag tillfälle att heja på mina nästeskamrater och till min glädje gick även flera av dem vidare till nästa omgång.

Min andra match blev också min sista, jag förlorade här efter att min motståndare fått in fler träffar än mig vid matchens slut. Hans första riktigt bra träff fick mig att vingla till och se de klassiska stjärnorna dansa framför ögonen på mig. Men skam den som ger sig, nya slag for genom luften och skallen rycktes bakåt. Tyvärr räckte det inte längre denna gång, men att sedan tillbringa den närmsta timmen med att se och heja på alla kämpande kamrater när de slog på varandra, vissa så att blodet ordagrant skvätte, var en helt okej tröst.

När man såg hur de största deltagarna i tungviktsklassen utdelade kraftfulla slag och hur snabba och rörliga de bästa i lättviktsklassen var, så imponerades jag av mina kamrater. Att i ena stunden klappa på varandra för att minuten senare klappa om varandra är sann kamratskap.

Efter den avklarade turneringen var det så dags för en välbehövlig middag, vilken efterföljdes av prisutdelning där fina medaljer delades ut och segrarna fick motta vandringspokaler till publikens rungande applåder. Kvällen avslutades med ett kraftfullt tal av Simon Lindberg där han manade till fortsatt fanatisk kamp trots alla de resurser systemet sätter in i sina försök att tysta den enda sanna oppositionen.

När jag i efterhand, med några dagars perspektiv, ser tillbaka på den gångna helgen kan jag inte annat än imponeras av den offervilja och kämpaglöd mina kamrater visade under helgen. All heder till dem som för första gången slog en annan person på käften. All heder åt dem som trots att de inte hade de bästa förutsättningarna ändå klev in i ringen och kämpade. All heder åt alla er som trots att ni blev överösta med slag reste er igen när ni damp i golvet. Ni visade vad sann offervilja innebär!

Och all heder åt er som gick segrande ur striden. Detta är en stark kraft, det är den starka kraften som finns hos de män och kvinnor som tillhör Nordiska motståndsrörelsen och den kraft som kommer leda vårt folk till seger.

Jag tänker avsluta med att stjäla Fredrik Vejdelands ord från hans föreläsning Träning som propaganda.

Vi ska skapa hårdhet i organisationen genom att dela smärta med varandra genom träning!

/ Johan Karlsson